tror att många människor har glömt helt hur man är social utan att samtidigt vara uppkopplad.
Det där med att ge sin partner, sina barn eller sällskapet sin uppmärksamhet till 100% verkar vara ytterst sällsynt idag.
På lekplatserna står föräldrarna med mobilerna medan barnen leker. Förekommer också att föräldrar ger sina mindre och små barn mob, typ som substitut för sin egen tid ell "barnvakt"..
När vänner/familj träffas är det samma sak.
Alltid ngn som ska in och kolla på nätet via mob då och då.
Och paret som är ute och ska umgås eller sitter och äter tillsammans, den ene försöker föra ett samtal med den andre....
som ger halvt engagerade svar eftersom blicken är till största delen fäst i mob, och vad som än dyker upp där är uppenbart både mer intressant och viktigare än den levande person som man valt att "umgås" med.
Och om mob läggs undan så blir det ganska snart tyst eftersom många människor inte längre kan/vill kommunicera och ha intressanta samtala på en normal verbal nivå.
Men kommer det upp en tråd på sociala media så kan orden flöda (i skrivt)..
Är vi verkligen så nonchalanta mot andra att vi inte kan ge någon vår fulla uppmärksamhet när vi umgås?
Har vi verkligen blivit så beroende av antingen den egna uppmärksamheten på sociala media eller av att inte missa det senaste så att vi alltid måste ha koll på vad alla andra gör och vad som händer runt omkring i cybervärlden?
Men att vi inte verkligen ens försöker att lära känna, se, höra eller samtala med den personen som finns precis bredvid verkar inte alls bekymra människor idag.
Allt handlar om mig.
Vad jag vill/inte vill.
Att jag ska matas, underhållas och ha koll.
Och såklart om alla andra...
Utom just den/de som borde vara vårt första prio.
Förr var man orolig för att robotar skulle vara ett substitut för människor så att människor blir "överflödiga".
Jag skulle nog istället vilja påstå att hotet mot oss snarare består i att många av oss har blivit som robotar.
Det talas mycket om kärlek.
Men ibland tror jag att vi i all vår (oftast omedvetet) självupptagna värld tappar bort innebörden av vad kärlek verkligen innebär.
Att älska sin nästa såsom sig själv, och behandla andra så som du själv vill bli behandlad, sa inte Jesus för att vi skulle älska andra av egoistiskt intresse.
Inte för att vi själva ska få ut något av vår kärlek för andra.
Jag tror att han sade det för att man ska tänka till om hur man själv skulle känna om man blev behandlad på ett visst sätt, just för att kunna sätta sig in i hur den andre kommer att kunna känna sig efter det sätt man tänkt behandla honom/henne.
Skulle jag känna mig ignorerad om min vän till största del sitter och skrollar på mobilen under vår planerade lunchträff?
Troligen skulle jag det.
Alltså bör jag själv inte ta upp min mob för att sitta och vara självupptagen under en lunch med min vän just eftersom hon troligen skulle känna sig ignorerad och ointressant från min sida.
Enkel logik...
Ändå verkar detta självklara vara mindre självklart i dagens samhälle..
Medan vi är ivriga att få reda på alla "viktiga" nyheter i vänner, kändisar och främlingars liv så... som vad de åt till middag, var de promenerade, vilka de umgåtts med, vilka gympass de nyss gått på och vart de ska resa, vilka kläder som är trendigast, hur jag ska fixa min perfekta trädgård för att impa på grannarna osv... så missar vi att den/de precis framför oss bara längtar efter att få ögonkontakt och en genuin konversation.
Vad gör vi mot varandra och oss själva?!
Är vi på väg mot ett samhälle där vi alla lever som mänskliga robotar, utan förmåga att se verkliga människor i vår närhet och tillgodose deras såväl fysiska som emotionella behov?
Ensamhet har tagits till en helt ny nivå.
Nu är det inte bara frånvaro från fysiska människor som får oss att känna oss ensamma, nu är det även frånvaro från närvarande fysiska människor som trots allt finns i vår närhet..
Skrämmande, ell hur?