efter att ha levt m sorgen och forft sörjer min kära lillasyster Maria och dessutom "forskat" inom omr som psykiatri och då i synnerhet Suicid och Suicidprevention, tycker jag att vi i Sverige har blivit bättre på annan krishjälp, med kriscenter och kristeam ex, men att stödet för suicidefterlevande fortfarande är bristfälligt.
– Efter tsunamin fick psykiatrin uppmaningen "Lägg alla andra patienter åt sidan och prioritera de efterlevande". Tänk om vi skulle göra likadant efter varje suicid? Det är en personlig tsunami som kräver att det finns medvetenhet och beredskap i samhället precis som för andra efterlevande, (ta ex. de Covid-19 pat jag sagt adjö till och deras anhöriga) anser jag.
En av mina tankar och känslor är att mötet med en efterlevande kan vara avgörande för återhämtningen. Att prata med någon som lyssnar och engagerar sig gör stor skillnad, även om det saknas åtgärder som lindrar sorgen.
– Stöd till närstående handlar dels om att bekräfta och försöka dela deras lidande och visa att det är värdefullt att prata om det som hänt, dels att hjälpa personen att skapa en begriplig berättelse som går att förhålla sig till. Alla pusselbitar som leder till ökad förståelse, till ex. journalhandlingar och avskedsbrev, är viktiga. Berättelsen behöver inte vara sann, men den skapar någon slags ordning. Ingen människa orkar leva i ett stort frågetecken, det blir för tungt, (fråga mig.) . Av det skälet bör man inte försöka skydda en person genom att inte berätta om detaljer som efterfrågas. Då finns risken att sorgeprocessen avstannar. Stödet handlar också om att försonas med sin egen oförmåga. Att få hjälp att tänka: "Hade jag bara vetat och förstått då hade jag gjort allt, men jag förstod inte" säger jag. Att tänka så kan på sikt lindra känslorna av skuld och skam, var så säker.
Kära MARIA, rest in peace.. DU finns i mina tankar hela tiden, glömmer dig aldrig, vill inte glömma.. TACKSAM är jag MARIA, för vår tid tillsammans..💘💔👬🙏💑❤️💘
